Att vara ledare innebär att ständigt fatta beslut som påverkar andra. Det är en vardag präglad av både snabbhet och eftertanke – och ibland dröjer sig tankarna kvar långt efter arbetsdagens slut.
Kanske ältar vi ett svårt samtal med en medarbetare, ett beslut som ifrågasatts eller en elevs situation som vi inte kan släppa. I dessa stunder känns det ibland som om hjärnan arbetar mot oss snarare än med oss. Det här är inte ett tecken på svaghet. Tvärtom visar forskningen att ältande är en djupt mänsklig reaktion – en inbyggd funktion i hjärnan för att analysera och förstå vår omvärld. Men det är också något vi kan lära oss att förstå bättre, hantera klokare och, när det behövs, bryta.
Som vanligt använder jag AI som ett kreativt bollplank i skrivandet. AI hjälper mig inte bara att formulera och strukturera tankarna, utan också att hitta intressant forskning och artiklar som ger nya perspektiv och fördjupar reflektionen. Just nu utforskar jag Chat GPT:s funktion "deep research".
Varför hjärnan fastnar i ältande
Vår hjärna är från grunden formad för att prioritera hot och problem. Enligt forskare som Baumeister et al. (2001) är negativ information kraftfullare än positiv i hur vi bearbetar och minns händelser. Denna så kallade negativitetsbias är ett arv från en tid då överlevnad krävde ständig vaksamhet mot risker.
I dag, i skolans värld, ser hoten annorlunda ut – det handlar inte om rovdjur utan om svåra samtal, budgetbeslut eller relationella konflikter. Men hjärnan reagerar på samma sätt: genom att förstora det som upplevs som negativt och hålla det i vårt medvetande längre än det som gick bra.
Som ledare innebär detta att även en liten konflikt eller ett ifrågasatt beslut kan uppta oproportionerligt mycket tankekraft. Hjärnan söker lösningar, försöker bearbeta, varna och förutse framtida misstag – och fastnar ibland i ett ältande utan ände.
Ältande i hjärnan: vad forskningen visar
Neurovetenskaplig forskning har fördjupat vår förståelse för vad som händer i hjärnan när vi ältar. Studier visar att vårt default mode network (DMN) – de delar av hjärnan som aktiveras när vi inte fokuserar på en uppgift – spelar en central roll. Vid ältande blir aktiviteten i DMN inte bara högre utan också mer fokuserad på självreflektion och negativa minnen.
I en studie från 2023 identifierades dorsomediala prefrontala cortex som ett nyckelområde för att förstå varför vissa människor fastnar mer än andra i ältande tankemönster (källa). Ju starkare kopplingar detta område hade till övriga nätverk, desto större var tendensen att fastna i grubbel och självkritik.
Detta visar att ältande inte bara är en fråga om "att tänka för mycket" – det handlar också om hjärnans sätt att bearbeta intryck när vi inte är aktivt upptagna. En viktig insikt är att dessa hjärnmönster kan förändras genom träning och medvetenhet.
Ältande ur psykologiskt perspektiv
Ur psykologins perspektiv ses ältande som en nyckelmekanism i utvecklingen av både depression och ångest. Susan Nolen-Hoeksemas Response Styles Theory beskrev redan på 1990-talet hur personer som ägnar sig åt upprepat grubbel över negativa känslor löper större risk att fastna i nedstämdhet (källa).
Nyare terapiformer, som Metakognitiv terapi (MCT) och Rumination-Focused CBT (RFCBT), fokuserar inte i första hand på tankarnas innehåll utan på hur vi förhåller oss till våra tankar (källa).
I stället för att försöka lösa varje negativ tanke, lär sig individen att låta tankarna komma och gå utan att fastna i dem.
Strategier för att bryta ältande
1. Öka medvetenheten.
Första steget är att observera när ältandet startar. Att säga till sig själv "Nu ältar jag" kan verka enkelt, men denna medvetenhet är avgörande för att skapa distans till tankarna och öppna upp för andra handlingsalternativ.
2. Acceptera tankarnas närvaro.
Motstånd förstärker ofta de negativa tankarna. Genom att acceptera tankarna utan att värdera eller kämpa emot dem – ett kärnbudskap i modern KBT och MCT – kan vi minska deras känslomässiga kraft. Ata Ghaderi betonar vikten av att låta tankarna "passera som moln" i stället för att försöka tänka bort dem.
3. Avsätt "älta-tid".
Ett praktiskt verktyg är att schemalägga ältandet till en kort stund varje dag. Om tankarna kommer under arbetstid, kan man påminna sig själv: "Det här tar jag klockan 19." Detta avgränsar grubblandet och frigör fokus till det som kräver närvaro här och nu.
4. Fokusera på handling.
En av de starkaste motkrafterna till ältande är handling. Att engagera sig i aktiviteter som kräver mental närvaro – som samtal, fysisk rörelse eller praktiska uppgifter – hjälper hjärnan att skifta från inåtriktat grubbel till utåtriktad närvaro.
5. Omstrukturera tankarna.
När självkritiska tankar uppstår kan vi träna oss i att ifrågasätta dem: "Finns det bevis för att jag misslyckades?" och "Kan jag se situationen på ett annat sätt?" Små, balanserade omformuleringar kan på sikt minska hjärnans tendens att förstora misslyckanden.
Att leda också sig själv
Som skolledare leder vi inte bara elever, personal och verksamhet – vi leder också oss själva genom det komplexa landskap som varje dag innebär.
Genom att förstå hjärnans tendens att älta, och arbeta aktivt med att bryta negativa tankecykler, bygger vi en motståndskraft som gör oss bättre rustade att möta både vardagens små hinder och de stora förändringsprocesserna.
När vi tar hand om våra egna tankemönster visar vi också vägen för andra.
I skolans värld, där utveckling och lärande är kärnan, är förmågan att leda sig själv kanske en av de viktigaste ledarförmågorna av alla.